Jag kan lätt säga att denna perioden har varit (är) det värsta och jobbigaste jag har varit med om. Det vi har gått igenom har tärt, eller skulle kunna ha gjort, på vårt förhållande.
Allt --- (som jag inte vill gå mer in på), osäkerhet med F-kassan, makens strul med A-kassan (Han gick i arbetslöshet 1/12, och har varken fått riktigt beslut eller skymten av nån utbetalning än!), ekonomisk minimalism (kan man väl kalla det) men ändå faktorer som gett många extra utgifter. En Ålandsresa som vi var tvungna att ställa in, utan något avbeställningsskydd. Visst hade vi kunnat låta förhållandet ta stryk.
Men det där nog det som är våran styrka; i jobbiga situationer känns det som vi svetsas närmare varann. Det är nog mycket vad man gör det till... Vi pratar, är förtroliga, öppna. Tar oss tiden för varann, även när vi inte är på topp.
I går kom han hem med tulpaner till mig, han vet att det är mina älsklingsblommor.
I dag åt vi lunch ute, tillsammans med sonen. Viktigt att relationen med barnen också är bra!
Nu har dottern kommit hem från jobb, och här vankas snart varma mackor.
(Det har gått jättebra, lååångt över förväntade resultat på hennes provjobb)
Ha en fin kväll hörrni!
