Jag väljer att berätta min historia. Jag måste få den ur mig, och eftersom jag bloggar anonymt behöver jag inte känna att jag lämnar ut någon.
Vi kan börja med andra helgen i November i fjol...
Maken och jag var över helgen i Varberg, för konsert och hotellmys.
Jag blev väckt vid 01-tiden av telefonen. Dottern. Snorfull, hysterisk, deprimerad och hade bråkat med pojkvännen. Nu stod hon på en bro drygt 20 mil bort. En bro över kraftigt strömmande vatten. Hon skrek, hulkade och var helt hysterisk, ville hoppa.
Det var startskottet.
Jag fick via telefonen pratat henne därifrån, fick tag på sonen som hämtade hem henne och var med henne tills vi kunde ta oss hem.
Jag tog med henne, djupt deprimerad, till vårdcentralen, hon fick antidepressiva mediciner, och vi hoppades hon snart skulle bli bättre. Visst, vi fattade att man oftast blir lite sämre först.
Hon var kvar hos pojkvännen i grannstaden (dryga 20 år äldre än henne, och det hade nu visat sig att han har fått en bipolär diagnos...), men vi höll daglig kontakt, och jag tyckte vi hade läget under kontroll.
Ända till en Söndag kväll i början av December. Blev igen väckt av en full, hysterisk dotter i telefon. Kastade oss dit, och där var som värsta äckliga knarkarkvarten... Både dottern och pojkvännen var skitiga, hon hade varken duschat eller bytt kläder på en vecka! Hon hade skurit sig i handleden och var ledsen och hysterisk. Men vägrade att åka med, men lovade att komma hem nästa dag. Vi hade inget annat val än att åka hem och lägga oss, jag skulle ju också upp och jobba morgonen därpå...
Nästa dag ringde hon och sa att hon inte orkade komma hem.
Maken och jag hade en Ålandskryssning inbokad tisdag-onsdag, men den var ju bara att avboka. Istället lyckades vi att få med dottern till psykakuten. Där ville de få henne inlagd, men hon vägrade. och de var lite oense om de skulle ta henne på vårdintyg, men vi fick åka hem igen. Den här gången valde hon att följa med oss hem. Tack och lov.
Åter till vårdcentralen dagen efter, höjning av dosen antidepressiva, och få svar på lite olika prover. Läkaren höll på att flyga av stolen när han slog upp provsvaren! Det visade alkoholintaget över sex veckor tillbaka. Nu minns jag inte siffrorna exakt, men 0,4 var det absolut skyhöga gränsvärdet, och hon hade 0,84!!
Det började gå upp för mig vilken missär de levt i hos pojkvännen, utan att jag hade fattat något...
Jag bröt ihop totalt, och läkaren sjukskrev mig två veckor för stressreaktion. Allt kom ikapp liksom.
Hon bodde kvar hemma, julen närmade sig. Jag mådde pyton. Magkatarr, sömnsvårigheter, konstiga exsem, ryckningar i ögonlock, kunde inte koncentera mig alls på något plan. Stressad även över att behöva jobba jul, och inte ha kontroll över vad som händer. Allt var ju liksom utanför min makt! Så jag blev förlängt sjukskriven, hela Januari ut.
Ett mobilt psykiatriteam var hemma hos oss till dottern varje kväll, och de var ändå en otrolig stöttning.
Hon mådde fortfarande inte bättre, och vi var jättefrustrerade över att ingen ville justera medicinerna mer. Vi var inne akut flera gånger, och var nog rätt "besvärliga" både på akuten och vårdcentralen.
Julen... den var hemsk. Jag, stressade som en galning och lagade mat och ville att allt skulle vara "bra".
Det var inte bra. När jag nu tänker tillbaka så minns jag knappt att det var jul. Vi var som i en dvala. Instängda här hemma, och mådde skit allihopa!
Sen kom en vändning, hon började må allt bättre, lyckades att få ett jobb där hon började ett par veckor in i Januari.Allt återvände till lite mer det normala. Fast tyvärr så valde hon ju att flytta tillbaks till pojkvännen nu när hon mådde bättre igen...
Jag gick på samtal på företagshälsovården. För att få hjälp med mina tankar. Att jag skall "släppa" när jag inte kan göra mer. Svårt, men jag har jobbat hårt, för att inte bli knäckt igen.
Livet började så smått komma tillbaka igen, jag började jobba igen 1 Februari. Snärjígt på jobbet, mycket trubbel även där, men det funkade bra
Maken och jag åkte ju på en välbehövlig Egypten-semester i Mars, och dottern var då hemma här hela tiden. "För att ta hand om katterna". Det var bra, och hon skötte sig fint, allt frid och fröjd.
Ända tills sista helgen i April, när maken och jag åkt till hans släktingar i Norrland 50 mil bort.
dottern hade åter lovat att va hemma hos katterna över helgen. Men på vägen upp blev jag lite orolig, jag fick inte tag på henne...
Till sist fick jag tag på hennes vän/jobbarkompis, som också hon var jätteorolig och inte fick tag på henne! Detta var sent nu, vid 23-tiden, men väninnan lovade att åka dit... Hon hittade henne, påverkad av något och helt borta. Hon bara rabblade helt osammanhängande svammel. Blåslagen var hon också.
För att göra en lång historia (och en lång natt) kort så fick jag via telefon och hjälp av många olika människor tillslut hjälp att få in henne på en psykiatrisk avdelning vid 5-tiden på morgonen. Det visade sig att hon tagit en överdos av sina egna mediciner redan kvällen innan, återigen på fyllan!! Alltså ett helt dygn innan jag fick tag på henne!
Maken och jag var tvungna att få några timmar sömn, innan vi vände kosan och åkte 50 mil hem igen. Lyckades i sista stund övertala henne att inte skriva ut sig, utan stanna kvar på avdelningen.
Hon låg kvar i två veckor, men är nu tillbaks hos pojkvännen...
Jag kan ju inte bestämma över henne, det är tyvärr hennes beslut.
Men nu tar hon i alla fall även någon slags medicin som tar bort de positiva effekterna av alkoholen, för att minska suget.
I dag börjar hon jobba igen, på halvtid. Säger själv att hon "mår ok". Har fått göra en ADD-utredning och väntar på svar där. Går hos en kurator varannan vecka.
Jag fixar det. Jobbigt vissa dagar, bättre andra. Men jag fixar det bra mycket bättre denna svängen. Det är säkert heller inte den sista svängen. Vi får se hur det blir i framtiden.
Jag utelämnar endel, det finns många mer smärtsamma detaljer som jag inte orkar gå in på här.
Hot från kriminella MC-gäng, en kniv i låret besparar jag er från.
Kanske en osammanhängande historia, men nu har jag fått den ur mig. Läs om ni orkar!
