Jag har blundat färdigt!

När jag var liten så var jag mager. Det spelade ingen roll vad jag åt, jag gick inte upp i vikt ändå. De vuxna runtomkring tjatade om att jag skulle äta grädde och annat fett. Jag åt och led, men var lika mager ändå. Men fick ipräntat i ryggmärgen, att ju mer man äter, desto bättre är det. Och att äta fett, det är bara bra.

Smal var jag under alla ungdomsår, fastän jag åt onyttigt och aldrig tränade. Alltså var sånt onödigt att tänka på.

När jag vid 22 år ålder fått sonen gick jag ner alla graviditetskilon och 6 kg till i ett nafs. Utan att anstränga mig. Jag gick ner till 49 kilo, vilket givetvis var alldeles för lite. men hur jag än åt gick jag inte upp. (Jag är 166cm lång)

Efter jag fått dottern två år senare landade jag på lite mer normala 56 kg. Det höll i sig, utan att jag ansträngde mig, tills jag närmade mig 30. Då hade jag gått upp till ca 58kg.

Sen har kilona smugit sig på... halvkilo efter halvkilo.
Jag har fortfarande bilden av mig själv som smal, om än med "lite" mage. Bara det att numera stämmer inte den bilden överens med spegelbilden. Den visar en medelålders mullig kvinna, som kanske inte längre kan kallas "smal".
Nu häromdan såg jag en film som sambom filmat av mig och vår lilla guddotter när vi var och badade. Jag dog nästan. För jag är inte ens bara mullig, utan rent fet!!
Jag har legat på 62-63kg i flera år nu, men antar att det omfördelats. Mer fett än muskler nu liksom...
(Köpte BH i en "riktig" underklädesaffär förra veckan, och expiditen konstaterade att jag gått upp från D till DD/E...)

Hur skall jag göra nu då? Min hjärna känns ju som programmerad att jag är "duktig" om jag äter mycket.
Jag stoppar automatisk i mig, och mår bara dåligt efteråt. Jag kan smocka i mig en skål ostbågar utan att blinka, för att i nästa minut äcklas över vad jag gjort. Då slutar det oftast med att jag tar ett par nävar till som "tröst".
Hopplös, jag vet...

Sen lovar jag mig själv att nu, NU är det nog! Så "bantar" jag i ett par dagar, innan jag trillar dit igen.
Samma med träning. vet inte hur många ggr jag börjat... för att hålla på intensivt ett tag, och så blir det mer och mer sällan... för att till slut lägga av helt. Försöker att ta mig ut och gå. Visst, några ggr går det fint, sen blir det inte mer.

Kopplar mitt beteende till att jag var mager när jag växte upp, men det känns mer och mer som en dålig ursäkt.
Jag känner att nu är liksom botten nådd. Det är nu eller aldrig (ryyyys...)
vet bara inte hur jag skall få bukt med det. Det känns som att jag har försökt allt!

Ge mig Era bästa tips... snälla!

Snart verklighet...

(Givetvis skall jag njuta och äta gott i Turkiet, där rör man sig, går och simmar så mycket. Men när jag kommer hem är det "No more Kebab")