Back in tha hood!

I går kom sonen hit.
Talade om att han (utan vidare förklaring eller anledning!) inte får bo hos sin pappa!!
(Mitt mammahjärta höll på att svämma över och jag höll på att vråla att givetvis får han bo här hur han än sköter sig)
Men jag höll god min, och undrade vad han tänkt sig nu då... om han kanske skall gå till Soc och höra om de kan hjälpa honom med en lägenhet o.s.v.
Till sist kröp han till korset, och frågade om han kan få bo här ändå, om han lovar att bättra sig.
Jag sa, efter viss spelad tvekan, att det får han, men att det krävs en stor förändring från hans sida.
Så nu har vi kommit överens om spelreglerna, och jag hoppas att de kommer att följas.

Jag märker på honom att han är djupt sårad och besviken på sin pappa som aldrig tagit något ansvar förut heller. Jag trodde, naivt nog, att han kanske kunde börja vara lite pappa efter nästan 21 år. Men det var tydligen för mycket begärt.
Det var nog, tyvärr, spiken i kistan för den far-son-relationen...