Som jag kanske berättat tidigare har jag en släng av ansiktsblindhet.
Många är det genom åren som undrat, när jag inte känt igen dem.
(Sist var det i Turkiet, när vi var ute på restaurang och jag satt med ansiktet mot ett sällskap. Mannen där tittade väldigt igenkännande på mig och log. Till sist fick jag fråga maken lite diskret om vi träffat någon som såg ut si och så... Han vände sig om, och de hejade glatt på varandra. Vi hade legat bredvid honom på en båt och pratat en hel del dagen innan...)
Därför blev jag häromdagen väldigt glad när jag kände igen en kille jag mötte på stan. Det var ju han som började i vår fotokurs förra veckan, och jag hejade glatt, överlycklig att jag kände igen honom. Kanske hejade jag alldeles för glatt kände jag sen. Han undrade säkert varför jag var så glad över att se honom.
Oj finns det nåt sånt...
SvaraRaderaJag känner igen folk - men kan omöjligt komma ihåg vad dom heter eller var jag mött/settt/träffat dom. Om jag inte träffas lite oftare eller flera gånger.
Hopplös ärjag
Linda: Ja, det finns... Men nu är det ju inte en diagnostiserad ansiktsblindhet jag har, men jobbigt nog.
SvaraRadera