måndag 16 september 2013

"Chockartad bekännelse som gjorts"

Dottern erkände i helgen att hon träffat en... eeehh... kille.
De har varit tillsammans i fem veckor.
(Ja, jag har ju märkt att hon sovit "hos kompisar" ofta.)
Varför hon inte sagt något tidigare?
Han är 22 år äldre än henne.
2 år yngre än mig...

Som illustration till detta inlägg skulle jag kunna använda bilden tre inlägg ner ;)

Vad jag tycker om detta vet jag inte riktigt än. Har inte hunnit smälta det än.
Elakt kanske, men jag kan inte låta bli att hoppas att det inte håller alltför länge.
Eller så är det jag som har fördommar, det kanske funkar jättebra?

12 kommentarer:

  1. Hujedamej... Sådant tror jag man kan vara liberal med ända tills det gäller ens egna barn.... Förstår att det måste kännas knepigt. Kram <3

    SvaraRadera
  2. Oj, det var en rejäl åldersskillnad.
    Jobbigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp.... väldigt jobbigt. Men det hade ju varit värre om han varit en knarkande seriemördare. Men ändå =/

      Radera
  3. Oj då. Hur gammal är din dotter? Kärleken har ingen ålder sägs det, samtidigt är 22 år ganska mycket. Svårt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon är 19... Och jag kan ju inte göra så mycket mer än det jag gjort. Pratat med henne...

      Radera
  4. Det sägs ju att åldern bara är en siffra... men jag vet inte? Svårt det där när "pojkvännen" är i ens egen ålder och ens barn är ju fortfarande ett barn på många sätt :-/
    Jag var 18 när jag träffade en 36-åring ett tag. Jag tyckte inte att det var något konstigt just då, men när min man var 36 så försökte jag tänka in honom med en 18-åring och det var mycket konstigt..
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag funderar ju på vad han ser hos henne. Är det nåt fel på´n eller??

      Radera
  5. Vännen. Bara att höra av dig om du vill prata, bubbla, få ur dig, diskutera... Var ju själv 16 när jag träffade x:et som då var 27. Tillsammans i 16 år och fan vad jag har missat att göra saker. Hela tonårsperioden känns jäkligt weird..
    Har pratat massor med min mamma som var motståndare till allt från början såklart, men lät mig vara och lära mig av mina "misstag" (om man nu kan kalla halva sitt liv för misstag)

    Åh vad jag önskar dottern din vill/kunde lyssna på dig.. Jag önskar verkligen jag hade lyssnat på min mamma....

    Massa kramar!

    SvaraRadera