Det värmer i hjärtat

"Min gubbe" på jobbet (som jag är kontaktman för) är en hjärnskadad/dement man som inte vet mycket om sin tillvaro. Inte var han är eller vilka vi är. Eftersom jag är kontaktman är det jag som duschar honom, städar hans rum och månar lite extra för honom. jag brukar alltid skojja med honom, och han brukar skojja tillbaks, även om han inte vet vem jag är. Jag brukar pyssla lite (ganska mycket) extra medhonom, för han älskar att få naglarna klippta, ögonbrynen ansade o.s.v.

I dag satt han och tittade på mig och log... så jag frågade vad han satt och tänkte på.
-"På dej." blev svaret. "Du är alltid så glad och snäll!"
Glatt överraskad frågade jag honom, utan någon som helst förhoppning att få rätt svar, om han visse vad jag heter.
-"Ja, Åsa", kom svaret blixtsnabbt!!!
Gissa om jag blev paff?!!

Jag funderade på om han hört någon ropa på mig eller sågon, men det kan han inte ha gjort då, och ingen namnskylt hade jag på mig heller.
Helt otroligt!!

En stund senare så satt jag och pratade med en annan av våra gubbar, då kom han fram till mig igen, log och sa "Hur är det Åsa? Skall du inte sätta dig i knät på mig?"
(Jag brukar skämta med honom och göra det rätt så ofta)

Det är sådana händelser som gör det värt att jobba. Som gör det värt helgjobb, dåligt betalt och all annan skit.

Senare på eftermiddagen kallade han mig för Mona (det är hans syster), men ändå. jag kan inte fatta att han, iaf för en stund, visste vad jag hette. Därtill att han visade att han minns vad jag brukar göra och att han tycker om mig!

Det värmer i hjärtat. Länge.