Jag- ett freak?

 

Jag har alltid gillat leopardmönster.
Så för några år sedan, när det började komma på modet, var jag inte sen att hänga på.
Det har med tiden blivit några scarfar (används frekvent), en bikini, handskar med leopard-mudd, en strandtunika, ett par jeans... kanske något mer.
Nu är det ju så att i mina ögon springer nästan alla omkring i något leoprintat plagg.
Häromdagen när jag stod med några jobbarkompisar och bytte om till mina leo-jeans så fälldes flera kommentarer.

"Nämen Åsa! Har du leopardbyxor!!"

"Ja, det skulle man ju kunna räkna ut att du har!"

"Jisses, leopardbyxor alltså..."

Inte på ett elakt sätt alltså, men mer chockerat, roat.
Jag svarade att jag nog inte är den enda som har det. Utan att det ju tvärtom är väldigt modernt och att var och varannan människa går i leopardmönster.
Ja, höll någon med... det finns ju väldigt mycket ute i affärerna... men... (En sneglande blick ner mot mina brallor.)

Sen har jag tänkt efter och spanat. Och här i denna lilla hålan där jag bor är det verkligen bara typ små emotjejer och pensionärsdamer med blått hår som har det.
Och så jag då!

Samma var det med Lindex Missoni-kollektion. Den gick inte alls här. Efter en dag, då nästan inget såldes, skickades kläderna till en butik i Göteborg...

Summan av det hela är att i en småstad är det väldigt enkelt att vara unik!

(Och ja, jag fortsätter att klä mig som jag vill!)


Update 12:50
Jag glömde ju helt bort... Jag gifte mig ju i leopardmönstrat också för guds skull!
Ett linne/tunika i turkost från Alice Bizous.
Men så fick jag ju också en make i döskalle-tisha! ;)