Änglamakerskan av Camilla Läckberg

Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka. En fin påskmiddag är uppdukad i matsalen, men alla utom den ettåriga dottern Ebba är borta. Har de blivit utsatta för något brott eller försvunnit frivilligt? Gåtan har aldrig fått någon lösning.
Många år senare återvänder Ebba till ön och den gamla barnkolonin där hennes pappa med hård hand drev en internatskola. Hon och maken Mårten har förlorat sin lille son, och i ett försök att övervinna sorgen och gå vidare har de bestämt sig för att rusta upp huset och öppna ett bed and breakfast.
När Erica Falck får höra om parets planer blir hon både överraskad och nyfiken. Hon har tidigare forskat en del i mysteriet med den försvunna familjen utan att hitta någon förklaring. Nu söker hon upp Ebba för att höra vad hon vet. Dessutom har hon själv en del att berätta om kvinnorna i Ebbas släkt - en historia fylld av tragiska öden och hemligheter.
Ebba och Mårten inleder sitt renoveringsarbete, men knappt har de börjat förrän de blir utsatta för ett mordbrandsförsök. Och då de några dagar senare bryter upp matsalsgolvet finner de intorkat blod under plankorna. Det tycks som om ondskan i det förflutna har hunnit ifatt dem. Under utredningen av branden börjar Patrik Hedström och hans kolleger gräva i det gamla fallet igen. Vad var det egentligen som hände Ebbas familj?

Som vanligt bjuder Camilla Läckberg på gastkramande historier. Hennes fantasi och påhittighet är det då inget fel på. Jag älskar hur hon väver in dåtida händelser i de nutida fallen, det gör hon på ett fantastiskt sätt. Även om man i ett tidigt skede fattar misstankar för vem som är mördaren, så hålls man ändå på sträckbänken innan allt till slut nystas ut.

Men jag kan inte låta bli att störa mig på är att det i boken är så enkelt att lösa fall, så mycket slumpar sig för väl för att det skall kännas trovärdigt. Både naiva och korkade poliser verkar det ju också finnas gott om i Fjällbacka.
Jag störde mig även endel på det torftiga språket, och flera grammatiska fel. Läckberg borde nog satsa lite mer på kvalitet framför kvantitet i framtiden.

Eftersom jag lyssnat på boken som talbok, måste jag ju också bara nämna Katarina Ewerlöfs (återigen) fantastiska inläsning!

Av mig får boken 3 poäng av 5 möjliga.